Den fula seden
"Stackars lilla fula ankungen!", brukade hon säga. "Varför är du så olik från dem andra?" Och den fula ankungen kände sig sämre än någonsin. I hemlighet grät han hela natten. Han kände att ingen ville ha honom. "Ingen älskar mig, alla retar mig! Varför är jag så olik från mina bröder?" Så en dag, vid soluppgången, lämnade. Det var så härligt ute på landet. Det var sommar, majsen var gul, ängen var grön, och storken gick på sina långa, röda ben och talade egyptiska, för det språk han hade lärt sig från sin mor.
Runt fält och ängar fanns stora skogar, och i mitten av skogarna djupa sjöar. Ja, det var underbart där ute i landet! Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runtom, och från väggen och ner till vattnet växte stora blommor som var så höga att små barn kunde stå upprätt under de största. Och under en blommas blad låg en anka i dess rede. Hon skulle kläcka sina små älsklingar, men nu var hon nästan upprörd eftersom det varade så länge och hon sällan fick besök.
De andra änderna tyckte bättre om att simma i kanalerna än att springa upp och sitta under blommorna för att tjattra med henne. Slutligen kläcktes det ena ägget efter det andra: "Pip! Alla de gula levde upp och stack ut huvudet. För de hade nu en helt annan plats än när de låg inne i ägget. Men där har jag aldrig varit! Men nu är ni alla här! Hur länge ska det hålla! Nu är jag trött på att vänta!
Flyg, fula fluga
Och sedan satte hon sig ner igen. Men nu måste du se de andra! De är de vackraste ankorna jag har sett! De ser alla ut som sin far, den usligen, han kommer aldrig och hälsar på mig. Så har jag också blivit lurad en gång, och vilket besvär jag hade med dessa kalkonungarna, för de är rädda för vattnet ska jag säga er! Jag kunde inte få dem att simma! Jag kacklade och sprätte, men det hjälpte inte!
Ja, det är ett kalkonägg! Låt det ligga och gå och lär de andra barnen att simma! Slutligen kläcktes det stora ägget.
Han var så stor och ful. En annan såg på honom och sa: "Det är en fruktansvärd stor kille det". Det bör dock inte vara en kalkonunge! Vi ska snart ta reda på det! I vattnet måste han, om jag så ska knuffa i honom! Nästa dag var det ett strålande väder. Solen sken på all grönska. Ankmamman och hela hennes familj gick ner till kanalen. Ankan hoppade i vattnet. De kom djupt under vattenytan, men kom upp omedelbart igen och flöt så fint.
Benen gick av sig själva, och de var alla ute, till och med den fula, gråa ungen. Det är min egen unge! Den är rätt så fin när man verkligen tittar på den.
Den fula ankungen
Men håll dig alltid nära mig så att ingen kliver på dig och se upp för katterna! Och sedan kom de in i ankgården. Det var ett fruktansvärt kackel där, för det var två familjer som kämpade om en åls huvud, men ändå fick katten det. Hon är den främsta av dem alla här! Hon är av spansk blod, det är därför hon är så fet.