Gran träd med ljus
Gran. Granen (Picea abies) är vårt vanligaste träd trots att den etablerade sig i landet senare än de flesta andra trädarter.
Gran (Picea abies)
Men redan vid början av vår tidräkning hade granen lyckats erövra nästan hela landet. Granen trivs på näringsrik, kalkpåverkad jordmån med god vattentillgång. Granen spred sig snabbt i Sverige efter invandring från öster för år sedan. Enstaka granbestånd kan dock ha funnits långt tidigare i landet. Man har hittat spår av gran som är år gammal i Norge, och ännu levande granar som är år gamla i svenska fjällkedjan.
Granen är ett sekundärträdslag som föryngrar sig och överlever bra i skugga. Den kommer därför ofta in som ett underbestånd som successivt tar över efter pionjärträd som tall och björk. Granen har korta, styva barr och tunn, slät bark. Den blir ofta rak och högstammig. Grankronans form skiljer sig från söder, där den är mer vid och konisk, till norr, där den är smalare. Granen kan också föryngra sig med rotslående grenar, som kan växa mer busklikt.
Fenomenet är vanligt i fjällkedjan och skärgården. Barren är av två typer - ljusbarr och skuggbarr. En gran med skuggbarr är känslig för plötslig friställning. Rotsystemet är ytligt, vilket ökar risken för stormfällning och torkstress. Granen är skogbildande på såväl friska som blöta och på bördiga som medelgoda marker. På torr mark eller styv lera trivs den sämre. Granen är vildväxande i hela Sverige utom på västkusten och i större delen av Skåne och södra Blekinge.
Den trivs dock även där, och odlas allmänt i hela landet. Granen har sitt största försprång framför tallen på bördiga marker. Granen har en hög tillväxt på goda marker. Volymtillväxten är m³sk per hektar och år under omloppstider på år. Jämfört med tall växer den bättre på bördiga marker, lika bra på medelgoda marker och sämre på svaga marker. Virket är ypperligt för byggnads- och konstruktionsvirke. Granveden är efter torkning gulvit, något ljusare än furu, och utan färgskillnad mellan splint- och kärnved.
Granvirket är relativt mjukt, men har god hållfasthet i förhållande till sin densitet. Till skillnad från tallvirke är granvirke svårt att impregnera. Den långa och slanka fibern gör granen mycket attraktiv som råvara till papper. Tätvuxen, jämn och kvistren gran används som resonansbottnar i bl. Rottickan är den svåraste skadegöraren på vuxen gran. Rotröta orsakar årligen förluster i miljardklassen.
Honungsskivling kan orsaka röta och kan döda granar som drabbats av torkstress.
Vanliga barrsjukdomar på gran är skvattramrost, granrost och granens gråbarrsjuka. Granen angrips av snytbaggar och olika barkborrar, där granbarkborren är en svår skadegörare på granar med nedsatt vitalitet. Viltskador kan lokalt bli besvärande, t. Granen är känslig för försommarfrost. Granen lämpar sig för såväl intensivt som extensivt skogsbruk, för kalhyggesbruk såväl som till blädning och andra kalhyggesfria skötselmodeller.
Det vanligaste är att granen planteras efter markberedning. På frost- eller försumpningskänsliga ståndorter kan en skärm lågskärm av björk eller högskärm av gran lämnas.
Inställningar för kakor
Granen kan också självföryngras under granskärm på rätt ståndorter. Granen tål hård gallring. Normalt gallras granen gånger innan slutavverkning vid års ålder. Alltför sena gallringar ska undvikas i stormkänsliga områden. I Skogskunskap finns mängder med tips om föryngring, röjning och gallring av gran. Granplantor från lokala naturbestånd startar sin tillväxt tidigt på våren och invintrar tidigt på hösten.